Artikel från Bindu nr 3
Välkommen till Alakh Bara
Efter 5 års eld-meditation bryter Swami Satyananda isoleringen och inbjuder till Satsang
Namo Narayan är ett mantra som yogier, swamier och andra använder när de hälsar en discipel från en annan guru. En längre variation är OM Namo Narayanaya. Mantrat innebär: Jag hälsar gud i dig. Denna sed uttrycker en tolerans som är enastående för Indien - och oerhört viktig för att en särskild andlig tradition ska bestå.
Det som för den enskilde ligger bakom hälsningen garanterar att inte allt slutar i ytlighet, att man inte, av rädsla för att gå miste om något, springer från den ena läraren och metoden till den andra, utan att någonsin konfrontera hela sig själv. Här är det faktiskt tillåtet att ge sig hän till en lära och en lärare, när man menar allvar med självförverkligandet.
Bruket av Namo Narayan är också viktigt för samhället. Man undgår sekteristiska och bättrevetande "supporterklubbar" kring guruna. I Indien uppstår sällan sekter i den negativa betydelse som vi känner i väst.
Begreppet Namo Narayan är grundläggande i den del av indisk kultur där yogan hållits levande. Mantrat uttrycker att oavsett varifrån du kommer, så respekterar jag den väg du har valt. Jag hälsar dig! Du är min gäst, såsom gud är det. Jag kan likställd utväxla erfarenheter med dig.
När så en känd guru, som också för väst har substans i sin lära, och som genom åren haft många olika människor på besök, några bara för att nosa, andra för att bli vidrörda och motta en träning, och åter andra för att få hjälp till att leva ett liv i koncentration och meditation, eller till att kunna utföra just den uppgift som vederbörande är kallad till - när en sådan guru en dag plötsligt hälsar sina disciplar Namo Narayan, vad har då hänt?
Låt mig berätta det på ett personligt sätt: Sommaren 1988 befann jag mig i USA bl.a. för att arbeta med den nya engelska utgåvan av min bok Yoga, Tantra och Meditation... Jag bodde en tid på Long Island. En sen eftermiddag tog jag mig tillsammans med ett par vänner ut för att bada i Atlanten. Vågorna var större än jag väntat och jag blev omkullslagen åtskilliga gånger. I början blev jag bara irriterad över att mina badbyxor gled ner, och mitt hår sköljdes fram och täckte ansiktet så jag inte kunde orientera mig. Men så gick det upp för mig att det var allvar. Jag vet inte hur många gånger jag vältes av vågorna, men till slut klarade jag att kämpa mig i land. I hela mitt vuxna liv har jag inte varit så andfådd. Samtidigt mådde jag otroligt bra av att ha kämpat mig fri från vågorna.
Upplevelsen gav mig perspektiv på mitt liv. Jag såg de drygt 20 år som jag undervisat i yoga, och kände mig starkt inspirerad att i någon form fortsätta i 20 år till.
Senare, hemma i Sverige hade jag en vision - nej, en total upplevelse - i min meditation. Jag befinner mig i ett landskap som liknar bergen nedanför Himalaya kring Rishikesh. Jag har en känsla av att just ha lämnat allting - elever, administration rutiner. Jag kände mig oändligt lättad. Nu är jag fri och kan gå vart jag vill, och helt och hållet ägna mig åt min sadhana.
Efteråt undrade jag varför denna vidunderliga upplevelse av frihet kom just nu, när jag var så inspirerad att fortsätta!?
Några veckor senare berättar Swami Pragyamurti från London för mig att Swamiji lämnat ashramet och det att vara guru. Att han på den tidpunkt då jag hade min vision befann sig just vid Rishikesh...
I nov. 1993 var jag inbjuden till att tala på en kongress i Monghyr, och besökte därför min lärare Swami Satyananda. När jag berättade för honom om min vision sa han blott: " Ja, jag tyckte du skulle veta det."
Efter att i några år ha rest runt och besökt olika heliga platser i Indien, har Swamiji, efter egen önskan, levt relativt isolerat i sitt nya Ashram Alakh Bara. De senaste fem åren har han bl.a. ägnat sig åt en helt enastående meditation mellan fem bål. Varje dag, från 15 januari till 15 juli, från soluppgång till solnedgång. Fyra starka eldar nära den femte är solen. Sedan Shankaracharya (sid. 13f) har ingen utfört denna meditation sägs det. Och nu när de fem åren är över vill Swamiji möta alla som tar emot hans invitation. Därefter vill han fortsätta - de första fem åren var bara en generalrepetition.
Satsang betyder att vara tillsammans, att motta vägledning, att lyssna, få inspiration eller blott att vara - i sällskap med en mästare. I tidsperioden mellan den 18 nov. och den 17 dec. 1994, kan man tillsammans med många andra möta honom från kl. 12 - 14.
