Kabir - 4 dikter

1. Dikt

Min bror! När jag var glömsk, visade min sanne guru mig vägen.

Då övergav jag alla riter och ceremonier, jag badade inte längre i det heliga vattnet:

Då lärde jag mig, att endast jag var galen, och att hela världen omkring mig var förståndig; och att jag hade stört dessa visa människor.

Från den dagen har jag inte längre kunnat rulla mig i lydighetens stoft:

Jag ringer inte med tempelklockan:

Jag sätter inte idolen på dess tron:

Jag tillbeder inte bilden med blommor.

Det är inte askesen som plågar kroppen, som behagar Herren:

När du kastar bort dina kläder och dödar dina sinnen, behagar du inte Herren:

Den människa, som är vänlig och rättskaffens, som förbliver sig själv, mitt i världens händelser, som betraktar alla väsen på jorden, som sig själv,

Han uppnår det Odödliga Varandet, den sanne Guden är alltid hos honom.

Kabir säger: "Han vars ord är rena, och som är fri från stolthet och inbilskhet, uppnår det sanna Namnet."

2. Dikt

Människa, om du inte känner din egen Herre, varför är du då så stolt?

Kasta din klokhet överbord. Ord allena skall aldrig förena dig med Honom.

Bedrag inte dig själv med de heliga skrifternas vittnesbörd.

Kärlek är något annat än detta, och den,

som ärligt har sökt den, han har funnit.