Om Saraswati

av Swami Janakananda Saraswati

Asger Jorn, Le canard inquiétant (Den oroväckande ankungen) Olja på duk (modifikation), 53 x 64,5 cm – Museum Jorn, Silkeborg, © Donation Jorn, Silkeborg

Den danske sagoförfattaren och poeten H.C. Andersen uttryckte en gång: ”Jag vet inte om förekomsten av svanar betyder lycka – men frånvaron av svanar betyder olycka”. Bildligt menat, som i hans saga Den fula ankungen, vill det säga att avsaknad av skapande människor inte är bra för ett samhälle. Ett samhälle som saknar förståelse för att stödja skapande aktivitet – det kan bringa olycka. Och här talar jag inte om kritiker eller vakthundar, utan just om de människor som kommer med goda idéer, inspirerar varandra och som förstår hur man speglar samhället och dess individer, och på så sätt medvetandegör det.

Från antikens Grekland har vi fått muserna i arv. De hjälper oss med att väcka inspirationen och hålla den levande. Första gången jag hörde om muserna var i skolan, där vi lärde oss om dansk och europeisk kultur. Konstnärerna nämnde dem i de verk vi gick igenom, och i de klassiska studierna fick vi veta: ”Muserna visste allt (de hade ju Mnemosýne, minnet, som mor) och kunde inspirera poeten och lägga de rätta orden i hans mun. Därför blev de litteraturens, och efterhand även de andra sköna konsternas, beskyddare.” (Leo Hjortsø)

Muserna var ursprungligen källornas nymfer. De som drack från källvattnet blev inspirerade. Senare delade de grekiska muserna upp konstarterna sinsemellan och fick varsin: historieskrivningen, tragedin, komedin, dansen, den erotiska lyriken, epiken, flöjtspelet, hymnerna till gudarnas ära och astronomin – det fanns en musa för varje.

Ett Saraswati yantra med mantrat OM VAD VAD Vagvadini Swaha; den som giver visdom, vetande och vältalighet.

I den indiska kulturen får vi en liknande kraft, eller shakti, presenterad: den är samlad i en gestalt, nämligen gudinnan Saraswati. Hon står som stöd till, eller energi bakom, all kunskap och lärdom, bakom vetenskap, poesi, målarkonst och musik, bara för att nämna några av hennes attribut; men hon står också bakom den visdom och kreativitet som behövs för att förmedla yoga och meditation. Kan det vara därför en av swami-ordens fyra grenar bär hennes namn: Saraswati?

2005 befann jag mig i Kerala i södra Indien. På den tidpunkten firades Saraswati med puja, musik och upptåg. Vid floden i Back Waters där vi ankrade vår båt, hördes musiken hela natten från ett tempel på den andra sidan av floden. Och dagen innan, oavsett var vi lade till, var det skolbarn på kajen beredda till att ta emot gåvor i form av skrivhäften och pennor inför skolåret, som precis skulle börja. Så firade vi Saraswati. Naturligtvis! Hon är också skolornas och utbildningens beskyddarinna. Kerala var för övrigt den första staten i Indien som helt utrotade analfabetism.

Saraswatis svan för oss till yoga. På sanskrit heter den hamsa och representerar ett av de allra viktigaste koncepten inom yoga, nämligen viveka: att kunna skilja det verkliga från det overkliga, det är svanens förmåga. I mytologin sägs det vara lika svårt som att skilja mjölk från vatten i en blandning av båda. I meditationen upplevs den individuella själen, eller självet, som den innersta verkligheten.

Swami Sivananda Saraswati var ursprungligen läkare och var under många år verksam inom det yrket, både som forskare och i praktiken på ett djungelsjukhus i Burma. När han återvände till Indien för att låta sig invigas i swami-orden Saraswati och slå sig ned i Rishikesh, var det inte för att bli passiv och dra sig tillbaka från livet, tvärtom. I början, efter att han kommit tillbaka till Indien, var han ännu aktiv som läkare för behövande. Han hjälpte särskilt de spetälska, som levde i en koloni utanför Rishikesh. Och han började dessutom undersöka kännedomen om yoga hos sin generations yogier.

Han bekantade sig med många av yogierna som befann sig i Rishikesh och Haridwar under denna tid, och tog del av deras erfarenheter. Också senare, på andra platser i Indien, mötte han olika yogier. Utöver detta hade han även kunskap om yogans klassiska texter, till exempel den antika texten Kundalini Upanishad. Därigenom kunde han kartlägga en stor del av innehållet i den levande yogatraditionen av övningar och praxis – och som författare, lärare och yogi ge detta vetande vidare.

Swami Sivananda har inspirerat många människor till att fortsätta det arbete som han påbörjade, och klarlägga de möjligheter som finns i yogatraditionen: inte enbart som en helande och hälsofrämjande terapi, men också som en väg i människans andliga evolution. Swami Satyananda Saraswati, en elev och chela som stod honom nära, inspirerades att gå på djupet med och klargöra tantra-traditionens meditationer och praxis. Efter tolv år i Swami Sivanandas ashram reste Swami Satyananda i åtta år runt i Indien som en vandrande swami. Han berättade för mig om hur han under denna period bl a uppsökte tantriska kraftcentra och samlingsplatser. Slutligen slog han sig ned i Monghyr i Bihar, där han efter en period av intensiv sadhana började undervisa.

Swami Sivananda (till vänster) och Swami Satyananda

Omkring Swami Sivananda i Rishikesh uppstod efterhand en mindre stad, eller nagar – Sivanandanagar – med ett välfungerande ashram: Sivananda ashram, en ögonklinik, ayurvedisk medicinproduktion, undervisningslokaler och ett tryckeri till böcker och tidskrifter om yoga och meditation. Swami Satyananda var under en period ansvarig för tryckeriet. En dag var det något viktigt som han absolut behövde prata med Swami Sivananda om, så han störtar in till honom i hans kutir. Där sitter Swami Sivananda, fördjupad i en mantrameditation. Satyananda drar sig hastigt tillbaka och väntar utanför. När Swami Sivananda kommer ut, så frågar Swami Satyananda honom: ”Du är ju realiserad, behöver du verkligen denna enkla meditation?” Sivananda svarar: ”Bäst att vara på säkra sidan”.

Som vi kan se passar namnet Saraswati verkligen till Swami Sivananda och hans chela Swami Satyananda – när vi ser på allt vad vi har fått i arv från dem.

När jag började tänka över namnet Saraswati och hur det passar in i mitt liv – och de människor som omger mig och som jag känner i samband med mina aktiviteter – insåg jag att det inte var någon tillfällighet att jag träffade just Swami Satyananda och lät mig invigas i Saraswati-orden. Många av de skapande människor som blev del av mitt liv, har huvudsakligen att göra med den kreativitet som jag använder för att förmedla den tantriska yogan och meditationerna. Det gäller konstnärer, musiker, forskare, filmfolk och vetenskapsmän. Och själva tantra-traditionen innehåller ju bl a konst, vetenskap, visdom, poesi, måleri och den tillämpade vetenskapen av yoga och meditation. Jag blev minst sagt överraskad över hur bra denna musas eller gudinnas egenskaper passar in i helheten.

Vad är musernas ändamål eller avsikt? Och Saraswatis? Att uppmuntra konstnären, läraren, swamin, till att påverka åskådaren, läsaren, elevens och åhörarens sinne genom konst, musik, teater, dans och meditation, så att det öppnar sig och frigör sig från vanetankar och fördomar; så att människan inser att hon lever, så att det utvidgar medvetandet och når fram till en insikt – en förmåga att uppleva – varigenom hon blir närvarande och kan göra skillnad. Genom dessa medier kan ett förändrat tillstånd framkallas i kropp och sinne – ett öppet tillstånd.

Musan för teatern och komedin i antikens Grekland hette Thalia. Ovanför scenen på Det kunglige teater i Köpenhamn står det skrivet: ”Ej blott till lust”. Det tolkar jag som: Inte enbart till underhållning som får dig att glömma dig själv, utan till något av ett större värde, något som åtminstone väcker dig till eftertanke, så att du inte bara vet alltsammans i förväg; något som kan sporra dig och få dig till att se livet i ett nytt, eller större, perspektiv.

Av mången musiker förväntas i dag en prestation, då denna uppträder och underhåller folk så att de låter sig ryckas med och ger sitt högljudda bifall. Man applåderar. Här följer ingen tystnad musiken så att den kan klinga ut. Ingen frid följer, som möjliggör att musikens transformerande verkan kan sjunka in – inte ens efter en kyrkokonsert är det tystnad efter musiken! Detsamma gäller för övrigt även meditation: från många gruppmeditationer kommer man ut på en gång, rör sig, kliar på kroppen, gnider sig i ögonen eller börjar prata. Jag föreslår att man precis efter meditationen blir sittande en stund och upplever omgivningen som en helhet, och sig själv i den, och därmed bevarar en viktig del av meditationens verkan.

”One good thing about music, when it hits you, you feel no pain.” (Bob Marley)

Det finns musik som transformerar. Vilken det är, får du själv upptäcka. På en tidpunkt i lyssnandets process får den dig till att släppa taget om ”förståelsen” eller ”värderandet” och istället hänge dig – som när du under en meditation släpper ansträngningen och låter det ske, som sker av sig självt – som när du släpper förväntningen om att något speciellt ska hända. Det är det jag kallar transformation – eller, som Maharishi Mahesh Yogi kallade det: att transcendera.

Om musiken bara går ut på att visa upp sig och få applåder, eller om du söker upplevelser och prestationer och undviker hängivelsen, så har man inte släppt in Saraswati och mottagit hennes inspiration.

Om du däremot har upplevt att det kan ske i musiken, så kan du också finna det i meditationen – och om du känner det från meditationen, så finner du det också i musiken.

Saraswati är musiker, hon spelar på vinan

”Oändlighetens flöjt spelar oavbrutet,
och dess ljud är kärlek:

När kärleken släpper
all begränsning
når den sanningen

Hur vitt och brett denna doft dock sprider sig!
Den har ingen ände,
inget står i vägen för den.

Formen av denna melodi är strålande
som en miljon solar: oförliknelig
ljuder vinan, vinan med
sanningens klang.”

(Kabir)

Länkar: