Hur upptäcker man upplevaren mellan alla upplevelserna?

Hur upptäcker man upplevaren mellan alla upplevelserna?

Jag bor i ett ashram, vilket jag gjort de senaste fem åren, och av någon underlig anledning som totalt övergår min fattningsförmåga, verkar det få vissa människor att tro att jag är kvalificerad till att uttala mig om yoga. Så då och då kommer det en hårding och ställer en verkligt besvärlig fråga till mig som: "Vad i helvete [från australiensiska: What the bloody hell] är egentligen meningen med meditation?" (De använder ord som "bloody" och "hell" i Australien) - och plötsligt är jag helt förvirrad. De kunde lika gärna ha frågat vad meningen är med livet, universum och allt möjligt annat, svara vänligen med max 200 ord.

Det är först helt nyligen (just denna eftermiddag faktiskt) som jag har börjat förstå förhållandet mellan Pratyahara och meditation, och hur de hänger ihop med livet, universum och allting, eller åtminstone med ett andligt uppvaknande. Och även om mina lärare här gång på gång har berättat för mig om Patanjali och fantastiska saker, som att Pratyahara är tillbakadragningen av sinnet från de fem sinnena, och att Dhyana är en obruten ström av medvetande, som vattnet som strömmar i en flod, så har det egentligen inte sagt mig särskilt mycket.

För många år sedan vaknade jag en morgon, och upplevde att jag existerade. Det var något av en chock för mig, och också lite skrämmande. Hur hade jag klarat mig så länge utan att inse att jag existerade? Mitt liv fick ett helt nytt perspektiv, och jag började söka en förståelse för vem och vad det fenomenet var, som jag kallade jag, och vad i all världen jag egentligen gjorde här i tillvaron.

Pratyahara är för mig mycket nära den upplevelsen. Jag sitter här och märker brisen, hör ljuden och känner dofterna; och helt plötsligt, någonstans i allt detta gryr upplevelsen av att uppleva och insikten om att jag är avskild från denna upplevelse, och att jag kan luta mig tillbaka och betrakta den och fortfarande existera. Och varje gång jag inser att "jag existerar" så chockar det mig fortfarande på något sätt, det är som om jag blir omskakad djupt i mitt medvetande och "vaknar upp" - en liten stund i alla fall.

Det ser ut, i alla fall för mig, som om denna upplevelse är helt grundläggande för meditation och andra stiliga begrepp längre fram på vägen, som Samadhi, självförverkligande osv. - för hur kan dessa bli till något om jag inte ens är medveten om min egen existens?

Det är mycket lätt att i vardagen, och även i ett så kallat andligt liv, bli fångad av en upplevelse i så hög grad att du inte ens är klar över att du upplever den. Du sitter och mediterar; du hör ljuden, känner intrycken, upplever tankarna, men var är du egentligen? Helt enkelt förlorad i upplevelserna, även om du lyckas behålla en betraktande inställning - såvida du inte samtidigt, mitt bland dessa upplevelser, är klar över att du är den som upplever. Och det tycks för mig vara det verkliga syftet med Pratyahara i meditation, och i alla andra sammanhang också för den delen.

Om, Om, Om.