yantras

Den mesta stress skapar vi själva…

av Professor Thomas Schmidt från medicinska fakulteten i Hannover


Det finns ett globalt intresse för behandlingsresultaten från ”San Fransisco Lifestyle Heart Trial”, särskilt vad gäller långtidsresultaten i avhandlingen Förändringar i livsstil vid förträngningar i hjärtats kranskärl . Om detta samtalar prof. dr. Thomas Schmidt, från medicinska fakulteten i Hannover, och prof. Larry Scherwitz, som är ledare för Institutet för förebyggande medicin i Sausalito, Kalifornien, under ett fackseminarium på AHG-kliniken vid Schweriner See i Tyskland.

Professor Larry Scherwitz berättar om att användning av yoga, avspänning och meditation är effektivt vid rehabilitering av hjärtpatienter…

…och nyttan av en grundlig och långvarig yogalärareutbildning

Schmidt: Hur har reaktionen varit på de resultat ni uppnått?

Scherwitz: Mer än 350 sjukhus har kontaktat vårt institut och visat intresse. Pressen har varit entusiastisk med artiklar i dagstidningar och ledare i tidskrifter. Patienter har kommit från hela USA för att delta i programmen, så vi har haft fulla hus med mer än 400 patienter om året. Dessutom har vi utbildat personal på tolv sjukhus i att använda detta program – så hjärtpatienter behandlas nu på detta sätt över hela USA.

Har det också funnits intresse från andra länder än USA?

Ja, vi har genomfört åtta studier totalt, fyra i USA, två i Tyskland, en i Holland och en i Indien.

Vad beror detta internationella intresse på?

Intresset beror ju på att programmet fungerar. När patienter följer programmet går de ner i vikt, blodtrycket kan sjunka, smärtorna i bröstet minskar på kort tid, oftast inom två veckor, konditionen ökar, aggressiviteten minskar, depressionerna verkar avta och, som resultaten i vår studie i San Fransisco visar: förträngningarna i artärerna tenderar att öppnas upp när detta program praktiseras intensivt.

Därtill kommer att det i USA, och kanske även i Europa, har uppstått en trend där man söker nya metoder som kan gå hand i hand med konventionell behandling. Det nya i detta sammanhang är att patienterna är i stånd till att göra något för sig själva.

Hjärtats förmåga att pumpa blod förbättrades med över 6 % hos försöksgruppen efter en månads intensivt arbete med Lifestyle Heart Trial´s program (mörgrå pelare).

Under samma tid blev kontrollgruppen ca 2 % sämre (ljusgrå pelare).

 Det är ju en ganska omfattande förändring av livsstil, hur har ni fått patienterna att fortsätta med detta till och med efter fem år?

Vi utvecklade några rutiner som visade sig vara väl ägnade till att behandla hjärtsjukdomar.
Vår personal följde också programmet med diet, yogaövningar och meditation. De var engagerade och entusiastiska.

Vi samarbetade med läkare som hänvisade patienter till oss.

När vi frågade patienterna: “Hur kan ni följa detta?”, svarade de: “Vi hjälper varandra. Vi håller ihop”. Att dela upplevelser och att öppna sig för varandra på ett emotionellt plan verkade hjälpa dem att känna sig som en grupp som följde ett program. Genom att följa programmet hjälpte de sina medpatienter att göra det samma. Vi tror att denna öppning av det känslomässiga hjärtat hjälpte till att öppna blodkärlen. Det verkar som om de patienter som var mest hängivna mot varandra fick den största öppningen av blodkärlen.

Tror ni att en rehabiliteringsinsats som den i San Fransisco framgångsrikt kan anpassas till tyska förhållanden?

Teoretiskt sett har Tyskland bättre förutsättningar än något annat land i världen för att genomföra detta program. Här finns en infrastruktur för rehabiliteringssystemet, här finns ett försäkringsnät som kan täcka kostnaderna, här finns ett överflöd av hjärtpatienter, så teoretiskt sett skulle det kunna fungera bättre här än någon annanstans. Utmaningen ligger i det motstånd som finns mot att göra det. Föreställningen att patienterna inte klarar av det, eller okunskap om vad det handlar om. Det faktum att många legitimerade läkare och sjuksköterskor inte själva har någon erfarenhet av detta gör att de inte riktigt förstår det. Så detta motstånd måste vi övervinna.

Jag tror att om vi kan genomföra en bra pilotstudie här och får bra offentlig publicitet av resultaten, så kommer ännu fler vara öppna för att ge sig in på detta område.

På hjärt-rehabiliteringskliniken AHG i Wölitzsee i Berlin använder man förebyggandebehandlingsmetoder, som stresshantering, rökavvänjning, fysisk träning och kostlära, så som ni beskriver, som beståndsdelar i ett treveckors rehabiliteringsprogram. Vilken intensitet bör dessa förebyggande åtgärder ha för att uppnå en varaktig effekt hos patienterna?

Stresshanteringen är väldigt viktig.

Vi har funnit att stresshantering genom yogatekniker är en av de viktigaste beståndsdelarna när man vill uppnå en öppning av förträngningarna i hjärtats kranskärl.

Om patienten bara motionerar lite, äter fettsnål kost och tar sina mediciner så förvärras ändå sjukdomen under en femårsperiod.

Men om de gör allt detta, och dessutom en timma yoga dagligen, kan de förhindra att sjukdomen förvärras. Och om de gör ännu mera, om de gör en och en halv timma yoga, följer dieten, motionerar och kommer till gruppmötena, kan de faktiskt förändra förträngningarna av kranskärlen så de öppnar upp. Programmet ska alltså vara intensivt för att uppnå en förbättring av hjärtsjukdomen.

I er studie betyder stresshantering traditionella yogaprogram?

Det finns fem komponenter. Det är stretching…

Alltså yoga asanas?

Ja, yoga asanas. Det är andningstekniker, det är djupavspänning, det är meditation och visualisering. Och alla fem tillsammans utgör en hand som kan ta tag i stressen och minska den. Vi har visat i studie efter studie att ju mer de praktiserar yogaövningar, desto mer sjunker kolesterolen, oberoende av dieten. Ens fientliga inställning minskar också. Konditionen förbättras, speciellt om man gör mer yoga. Och det till trots att man inte motionerar mer på andra sätt. Det finns alltså både psykiska och fysiska fördelar med yoga – och dessutom öppnas kranskärlen.

Hur mycket yoga gör dina patienter varje dag?

Av de åtta studier vi gjort så har de tyska patienterna gjort mest yoga. De gjorde 110 minuter yoga om dagen. Till och med tre månader efter att de var klara på behandlingskliniken gjorde de fortfarande lika mycket yoga varje dag.

Så de tyckte om yoga?

De tyckte väldigt mycket om det, och de följde med väldigt bra. Och dessa människor yrkesarbetade. Det lyckades för dem att inarbeta detta i sitt sätt att leva, där utförde de en förändring.

Yogaträning bör alltså vara huvudelementet i ett rehabiliteringsprogram för att förbättra hållningar och tillstånd hos hjärtpatienter?

Vi har aldrig sett en patient, som inte gjort yoga, uppnå en förbättring av sjukdomen. Så våra resultat tyder på att yoga är en avgörande faktor för att få till stånd en förbättring. Det är inte lätt att få denna sjukdom till att upphöra. Den är som ett godståg som bara fortsätter att rulla, och när en lastbil står över spåret i järnvägskorsningen måste tåget stanna, men det är mycket svårt att stoppa det. Och att backa tåget är ännu svårare. Yogan är mycket viktig för att stoppa tåget, och för att få det att backa.

Vilken av de olika delarna av träningen är den viktigaste om man inte kan göra allt?

Jag har sällan föreläst utan att få denna fråga, och jag brukar svara med en annan fråga: “Hur många ben har en hund?” Normalt har den fyra: Det finns fyra element: Diet, motion, stresshantering [med yoga, andning, avspänning och meditation] och gruppstöd. Vilken av dessa ben är viktigast för att hunden ska kunna springa? De är alla nödvändiga, de jobbar tillsammans. Stresshanteringen får gruppstödet att bli djupare. När gruppen är lite spänd, så tar vi en paus och koncentrerar oss på andningen. Så stresshanteringen hjälper gruppen, dieten hjälper de fysiska övningarna. Alla benen måste springa tillsammans för att stoppa tåget.

Yoga har en månghundraårig tradition, men ofta används den på ett ytligt sätt, och ibland kallar folk sig yogalärare utan att ha en försvarlig och djupgående utbildning. Tror du att det är viktigt att de människor som undervisar i dessa yoga- och meditationstekniker verkligen vet vad de håller på med?

Yogalärarens utbildning är viktig. Vi har upptäckt genom att undervisa de tolv sjukhusgrupperna att det inte fungerar så bra att ta en sjuksköterska och lära henne yoga i sex veckor, och sedan låta henne vara yogalärare. Det är bättre att ta en yogalärare som praktiserat i 20 år, och lära denne lite om medicin – om hjärtat och hur man ska ta hand om patienter.

Så det är inte bara viktigt med lite träning. Den förändring som sker med en person, det att man känner sig själv, är något man uppnår genom många års arbete med sig själv – att man har ro och självtillit och inre entusiasm, motiverar patienten till att också använda yogan. Så det är mycket avgörande.

Jag vill mycket ogärna att en yogalärare ska ha sämre utbildning inom sitt område än en medicinare eller en kirurg har inom sitt. Vår erfarenhet är att vi behöver yogalärare som går in för sin uppgift och som undervisat under lång tid.

Är programmet billigare än det traditionella sättet att behandla hjärtpatienter?

Jag tror att det måste ses i ett längre perspektiv. Vi har gjort en studie under tre år med 477 patienter på åtta behandlingskliniker i USA. Vi fann att om en patient står inför bypass-operation, dvs en kranskärlsoperation, och väljer att göra vårt program istället, så verkar det som om 90 % av patienterna kan undvika operationen, i alla fall under denna korta period. Vi vet ju inte vad som händer efter ytterligare fem år. Så det sparar pengar när det gäller de patienter som annars skulle orsakat stora kostnader. Vi vet ännu inte om patienterna är stabila, och om det sparar pengar i det långa loppet.

Vi har alltså inte hela svaret än. Vi har haft patienter som stod på väntelistan för hjärtbyte, vilket är en extremt kostsam procedur. De har lämnat väntelistan och blivit så mycket bättre att de inte behöver ett nytt hjärta, och det är en enorm besparing.

Här visas en diabild av en grupp patienter som gör yoga, under en av professor Larry Scherwitzs föreläsningar. Som man kan se handlar det om en yoga baserad på de klassiska yoga asanas. På bilden ses axelstående.

Hur bör bästa möjliga behandling utveckla sig i framtiden för dessa patienter?

Jag tror att vetenskapen måste gå hand i hand med välfärdspolitiken och upplysningen till allmänheten. Med de vetenskapliga studierna har vi visat att blodkärlen verkar öppna sig, men vi vet inte vad som skett med förträngningens faktiska struktur och ärrvävnadens beskaffenhet. Blir det intercellulära kolesterolet urlakat, till exempel? Vad sker med kalkavlagringarna? Vad händer med den fibrösa ytan? Vi behöver veta vad som sker när folk mår bättre.

Vi måste därför utföra fler forskningsprojekt där patienter gör programmet intensivt, och där vi undersöker blodkärlens struktur före och efter. Det är också en del av det vetenskapliga arbetet.

När det gäller patientpolitiken är det viktigt att patienterna kan välja vilket tillvägagångssätt de önskar använda sig av. Det måste finnas välutbildad personal till förfogande som både kan rekommendera programmet utifrån sin eget bruk av dessa metoder, och utifrån den erfarenhet andra patienter gjort.

Och man måste se närmare på vad som orsakar hjärtsjukdomar. Det verkar inte bara vara en rad riskfaktorer. Det har också något att göra med upplevelsen av att behövas, med kärlek och samhörighet, och därför måste själen tas mer i betraktelse. Jag skulle vilja höra ordet andlighet användas mera i detta sammanhang. Vi använder inte det ordet längre, men känslan av att vi är förbundna, att vi alla är del av en levande process – det tror jag är viktigt att ha med när vi talar om att bota hjärtsjukdomar.

Man måste noga överväga var orsaken till stress ligger. Jag tror att uppfattningen att stress är något som kommer utifrån, att det kommer från arbetet, och om du slutar arbeta försvinner stressen, inte är hela sanningen. Det finns också ett annat sätt att se på det. Den största delen av stressen skapar vi själva. Jag menar, i detta land och i USA och i andra västeuropeiska länder har vi tillräckligt att äta, vi har tak över huvudet, men vi utvecklar vår egen stress inifrån.

Därför måste en rådgivning i detta sammanhang utgå från en djup förståelse för den person som man har att göra med, och för hur den personen agerar i förhållande till omvärlden – och hur vederbörande upplever berättigande och tillfredsställelse.

Den något ringa kvaliteten på bilderna i denna artikel beror på att seminariet dokumenterades på videoband.