yantras

Om Sadhana

om cykler i helande och inlärning och om att iaktta tystnad under invigningen i Kriya Yoga

av Swami Janakananda


 

 

 

Jag försöker inte göra om mig själv
och ingen behöver säga mig
vad jag ska tro.
Livet är för mig en gåva.
Min sadhana är att ständigt kunna
acceptera livet som det är
och motta det, som det kommer.
Yoga och meditation är mina redskap.
Att hålla transformationen igång,
det är allt jag vill.

Goraknaths barn

Mystikern ger sig ut på upptäcktsfärd, arbetar medvetet med sig själv, lär känna sig själv. I motsats till filosofen eller predikanten, som tänker och talar teori, utan att själv ha erfarit det han lär ut till andra (och till ”erfarenhet” räknar jag inte den eufori som vem som helst kan hetsa upp sig till), så handlar mystikern, han söker och finner.

Var det mystikernas fel från början att folk hellre lyssnade till en predikan eller en profetia än att själva undersöka och uppleva verkligheten? Var det för att några mystiker talade om sina upplevelser (istället för att lära sina disciplar de metoder som hade gett dem insikt) som åtskillnader, nitälskande och tadel växte fram mot de annorlunda tänkande? Eller var det kanske senare efterföljare som i tredje, fjärde eller femte generation satte upp regler för hur man skulle göra sig ”värdig” den ”rena” läran? En utantillära som kom att stå i vägen för att den enskilda människan själv skulle kunna gå på djupet, vinna insikt och ”dricka livets vatten” (också kallat amrit, nektar, ambrosia eller soma).

Innerlighet och hängivelse är religionens finaste kännetecken, och det har den gemensamt med mystiken. Har de organiserade religionerna emellertid lärt oss att samarbeta, ta hänsyn, visa finkänslighet och förståelse mot varandra, också gentemot dem som har en annan livsåskådning, en annan kulturell bakgrund eller tro? Vad säger historien, och hur ser det ut idag? Är det inte snarare visdom, insikt och individuell
erfarenhet vi behöver, snarare än personer som överlägset talar nedlåtande till oss?

En av visdomens grundläggande idéer är för övrigt starkt uttryckt i den innersta läran i flera av världsreligionerna: ha inga förväntningar. Om du skapar dig en bild av gudomen, ger den ett namn, så kommer du inte att kunna känna igen den när du står inför den, du kommer inte att vara i stånd till att öppna dig och motta gåvan, gunsten, nåden…

Vid en tidpunkt når den enskilda människan till ett stadium på evolutionens väg, då det inte längre är tillräckligt med förståelse och vetande från böcker och predikanter. Då måste människan, som del av evolutionen, själv gripa in och medvetet föra sin utveckling vidare genom att använda de tillgängliga metoderna, och genom att ta del av den erfarenhet som vidareges från människa till människa.

Här vill jag gärna citera den kända författaren och yogin Gopi Krishna:

Av hela mitt hjärta önskar jag att man i undersökningen av medvetandet kommer att använda den mystiska traditionen – och inte den traditionella psykologins metoder – så att en korrekt förståelse av medvetandets evolution ska komma till världen. Intellektuella avhandlingar kommer, om de går över en viss gräns, att enbart leda till förvirring och kaos i ett område där förstahandserfarenhet är nödvändig för att inse sanningen. Som vid utforskningen av rymden kan intellektuella övningar endast hjälpa oss en liten bit på väg. Sedan blir det helt nödvändigt att använda ett teleskop för att hitta den exakta positionen. På samma sätt är det helt essentiellt att dyka till djupet av sitt väsen, om man vill lära känna verkligheten.

Gopi Krishna levde i Indien, men även där finns ”yogier” som är så betagna i det förenklade och populära, och i förklaringar och helighet, att de inte förmår att se genom mystikens kikare.

Genom yogans historia har den egentliga yogan hållits levande av de yogier som gjort övningarna och använt meditationerna. Låt mig nämna mästaren Goraknath. Han räknas till en av de riktigt stora lärarna och anses stå sida vid sida med Buddha och Patanjali. Men han gav inte folk något att drömma om, inga ideal, han pekade på handling och konsekvens när han blev tillfrågad. Därför blev han inte lika känd bland de breda massorna.

Goraknath och andra yogier följdes ofta av personer som ”tolkade”, och förväxlades därför med filosofer och moralister. Dessa efterföljare var folk som inte själva hade sökt den mer avancerade yogan och meditationen, och ännu mindre undersökt den genom att använda den ingående och långvarigt. De hade inte längtan efter transformation, efter att upptäcka möjligheterna och de finare tillstånden, efter att upptäcka det hela, självet. Istället kom de med långrandiga förklaringar där de idealiserade yogan och ställde onödiga krav.

Yogierna har erfarit att yogan är transformerande, och att det inte är nödvändigt att ändra ditt temperament eller ditt grundläggande beteende i förväg, eftersom det till följd av användningen av t ex Kriya Yoga sker en harmonisering av kropp och sinne, och som följd därav en ändring av ditt grundläggande tillstånd.

Allt medan moralister och filosofer ställer krav om förståelse och etik, som en förutsättning för att man ska kunna börja meditera – allt medan de baktalar och misstänkliggör annorlunda tänkande och startar religiösa krig, så börjar den vanliga människan att meditera, uppnår resultat och undrar vad allt detta ståhej handlar om.

Om det är något som för oss närmare harmonin och en naturlig etik, som t ex att låta bli att plåga andra varelser – såväl människor som djur – så är det en bra och äkta meditation. Men det vill dessa väktare av moral och andras livsföring inte alls höra talas om. De vill hellre leva på föreställningar och spegla sin egen rädsla i sina förmaningar, än att inse att de mänskliga kvaliteterna och det mänskliga geniet mycket väl kan stärkas som ett resultat av användningen av meditation.

Kanske säger du, kära läsare, att människor hellre vill drömma, höra om saker och ting, tro på berättelser, än att själva gå vägen och uppleva transformationen. Att de hellre vill plåga sig själva och andra med en känsla av otillräcklighet, och frustrationer över att inte kunna leva upp till sina förhoppningsfulla ideal – än att verkligen göra något, och söka klarhet och en upplevelse av enhet? Och det ligger kanske något i det.

Ramakrishna berättade om en korridor i ett hus som hade två dörrar i slutändan. På den ena dörren stod det himlen, på den andra föredrag om himlen. När man såg på golvet framför de två dörrarna så var det slitet ner genom lacken, och långt ner i golvbrädorna, framför den dörr som ledde in till föredraget. Framför den andra dörren, den till himlen, var lacken lika ren och fin som den dag den blev påstruken.

Föredrag, hur inspirerande de än är, förblir föredrag, andrahandskunskap och andlig underhållning.

Det är inte endast personligheten eller sinnet det handlar om, ej heller kroppen – utan essensen, det som ligger djupare, själen, självet… När du når in till din egen essens så upplever du på en gång att du omfattar det hela, och att allt är del av samma helhet. Men om du bara identifierar dig med en del av helheten, t ex sinnet, så mister du det hela. Ordet sinne på tyska, geist betyder ursprungligen: det som skrämmer själen. Själen, medvetandet, det du egentligen är, glömmer sig själv och identifierar sig istället med sinnets innehåll, med förståelse, bekymmer, planer, det jag ska göra om en stund, om en månad, om ett år, tiden, döden och drömmen om ett liv efter detta, en annan plats, och det spelar ingen roll om du kallar det återuppståndelse eller återfödelse (reinkarnation). Dörren till himlen heter här, och nyckeln till den heter nu.

”Vad är det största hindret för självinsikten?” frågade en elev mig på tremånadersretreaten i år. ”Det är förväntningar av alla slag”, svarade jag. Mystikern är tillstädes och närvarande i allt han gör, eller strävar efter att vara det. Medan andra har bråttom att uppfinna krav och mytologier att följa och tro på, för att ”förstå” livet och bli värdiga att leva det, genomskådar mystikern detta och uppnår resultat genom att använda yoga. Han vet att man inte behöver vara en perfekt människa för att kunna använda yogans redskap. En sådan idé ger bara skuldkänslor och dåligt samvete, för det sker inte någon förändring i föreställningarnas värld.

Därmed inte sagt att det inte finns saker man måste kunna, och förhållningsregler man ska ta hänsyn till, om man vill genomleva en transformation. Det är bland annat vad denna artikel handlar om.

Vad är då Goraknaths förtjänst? Att han aldrig föll för frestelsen att göra sig klok på andras bekostnad, att bli filosof, profet eller liknande? Att han inte sålde yoga för moral eller religion eller New Age? Att han inte förminskade den, modifierade den, gjorde den enkel, kortare eller mindre, så att den tappade sin verkan? Nej tvärtemot, han gav instruktioner så att folk kunde göra sina egna erfarenheter. Han hade tillit till att de kunde det, för han kände till det han undervisade i. Han hade oombedd själv sökt och gått vägen. Han kände till yogans verkningar och möjligheter av egen erfarenhet.

Att yoga fungerar vet också dagens läkare. I ett omnämnande i den brittiska tidskriften The Lancet av bl a den vetenskapliga undersökningen av Yoga Nidra i en PET-scanner, drar artikelns författare slutsatsen:

”Yoga är kanske inte en mirakelkur, men den kan innehålla en hel del överraskningar för den som vill göra sig besvär att pröva. (Kelly Morris)

Om att vänja sig vid ljuset…

Sadhana – att medvetet delta i sitt eget mognande

Begreppet sadhana kommer från roten ’sadh’ som betyder ’att sträva’ – efter ett bestämt resultat eller en siddhi [speciell förmåga]. Sadhana är medlet för människan att nå livets mål. Utan sadhana kan ingen uppfylla livets bestämmelse.” (Swami Sivananda)

För mig är den årliga tremånadersretreaten, Kriya Yoga-undervisningen, arbetet med yogalärarna och Håå Retreat Centers struktur som ett ashram en stor hjälp för att leva ett intensivt liv. Detta gäller inte bara i mitt inre, utan också i min kommunikation och mitt möte med andra människor. Det är i allra högsta grad ett arbete mitt i samhället, där jag ingår i en kreativ process, tillsammans med de människor som under en period har valt att arbeta med sig själva. Detta samspel hjälper mig att slipa av mina vassa kanter och att inse att min inre värld inte är den enda, utan att alla människor representerar var sin enastående värld. De kommer med olika bakgrund, möjligheter och förmågor.

Den tantriska uppmärksamhetsträningen, som är del av både undervisning och vardag i ashramet, är en form av konstnärligt arbete. För alla konstnärer och i alla lärarelevförhållanden handlar det om att behärska sitt område och sitt instrument. Här är instrumentet emellertid kroppen, sinnet, personligheten och uppmärksamheten i helheten – och det att lära sig själv att delta aktivt i den skapande process vi kallar livet.

Vi går stegvis fram:

Yogan och meditationen gjorde mig uppmärksam på de spänningar som under en lång tid suttit i min kropp och mitt sinne. Samma kriser återkom ju gång på gång, men för varje gång blev jag klokare och bättre på att klara av dem.

Under en del av kursen upplevde jag de svartaste depressioner, men allra högst i fem minuter åt gången. Tidigare tog det flera månader för mig att gå igenom det samma. Detta berodde dels på den vidunderliga Kriya Yogan och dels på den tantriska träningen.”
(Synne, en elev på en tremånadersretreat, hon kommer från Danmark, nu bosatt i Sverige)

En tremånadersretreat är en retreat av en mycket speciell karaktär. Det är en sadhanaretreat. I en sadhana använder man sig av ”det som leder till målet”. Det omfattar allt som väcker ens medvetande och håller det vaket, från att vara tillsammans med med en lärare, användningen av metoder, osjälviskt arbete och handling, till medvetandeträning i vardagen – och att man har tillräckligt mycket tid till detta, så att det slår rot.

Under de tre månaderna sadhana-retreaten varar lär man sig inte bara använda några av de mest avancerade yoga- och meditationsmetoderna, som Kriya Yoga, Prana Vidya, Chidakash Dharana och längre gående variationer av Antar Mauna (Inre Stillhet), utan framför allt – med en höjdpunkt på 33 dagars tystnad – växer en verklig överblick fram.

En invigning kan man kalla detta. I vissa avseenden liknar den det vi känner till från indianernas Vision Quests och australiensiska aboriginernas Walkabouts – en (eller flera) perioder i ens liv då man tar en paus från alla yttre påverkningar, för att bättre kunna se både bakåt och framåt, och framförallt för att kunna vila i sig själv och väcka sina inre resurser.

En sådan period symboliserar också den dagliga meditationen som man sedan kommer att kunna använda, och därigenom bevara det man har uppnått.

Behovet av att under en period göra sadhana är djupt förankrat hos många människor. Att stanna upp och ett ögonblick slippa det oavbrutna bombardemanget av information, nyheter, reklam och mediabrus, och genom sadhana använda konkreta sätt för att söka och nå det innersta, uppriktiga och äkta. En dag har man fått nog av att enbart tänka på, läsa om, höra och tala om välmående, energi, koncentration och andra tillstånd, nu vill man få en egen erfarenhet – komma igång.

Man kan säga att lusten att göra Sadhana är en förutsättning för att lära t ex Kriya Yoga. Kriya Yoga är inte något man bara samlar på, som ”so ein Ding muß ich auch haben”.

Den som önskar att lära sig Kriya Yoga söker något mer än blott en bestämd metod, han eller hon söker något oerhört värdefullt, som Kriya Yoga bara är del av, och som uttrycks med ordet sadhana – en transformerande process som leder till mötet med en själv.

I östern är det tradition att människor, minst en gång i sina liv, söker sig till zen-kloster i Japan, till buddistiska kloster i Thailand och till indiska ashram för att få träning – som varar i flera månader, ja ibland i åratal. De gör det för att skapa ett fundament för sin utveckling i livet och för att bevara en andlig förankring – till sig själva och till de värden som säkrar en verklig livskvalitet.

De är människor som menar allvar. De gör det inte för att andra gör det, på grund av kulturella vanor eller konventioner eller för att följa modet. De söker inte kompromisser, yttre teoretisk kunskap eller urvattnade metoder för att stilla sin nyfikenhet – metoder som inte har någon eller endast en kortvarig verkan – nej, de söker en oundviklig situation som är lagd till rätta på ett sätt så att man kan möta sig själv, upptäcka sina förmågor och inse sin enhet med det universella.

De reser inte från kurs till kurs, från guru till guru eller bara på veckoslutskurser. De vet att det inte är möjligt att uppnå en verklig insikt, eller en invigning som är bestående, på kort tid eller i små brottstycken – de bygger inte sitt sökande på brådska, rastlöshet eller ”bekväma” lösningar – det var aldrig del av traditionen.

Ej heller är de överdrivet fysiskt upptagna av sina kroppar, eller besatta av en mental eller emotionell narcissism eller självupptagenhet som man idag finner inom vissa yogagrenar och i vissa terapier, där kroppen och tankar och känslor är allt – och där självet och en större helhet inte erkänns.

Tremånaders Sadhana-kursen är en oumbärlig del av den fyraåriga yogalärarutbildningen på heltid som äger rum på Skandinavisk Yoga och Meditationsskola. Men då kursen är mycket innehållsrik deltar också yogalärare med andra utbildningar bakom sig för att gå vidare och få den inre bakgrunden i ordning, förutom att uppnå en ännu bättre kännedom om yoga och meditation.

Vad är det för människor som både här i Småland, i Östern och säkert också på andra platser, beslutar sig för att uppleva en verklig sadhana-period? Det är människor som vill något med sina liv. Det är konstnärer, musiker och framförallt ”vanliga” människor och – vilket är typiskt speciellt för Japan, men också hos oss här i Sverige – chefer från näringslivet och människor inom vetenskap, politik och medierna. För vad är allt det man åstadkommer i livet värt, om man inte har sig själv med?

Tystnaden

Jag upptäckte också att det var skillnad på att tänka något om något, och så verkligen att uppleva och leva med.” (Synne)

Det är säkert fint att gå i naturen och tala om hur vacker den är, vad träden heter, eller namnet på den stjärnbild du ser bland alla andra stjärnor. Men det är något annat att vara tillsammans med alltihop. Att uppleva åkrarna, träden, husen, djuren och alla stjärnor på en gång, som del av samma helhet, som alltet. Utan att tala om det, utan att beskriva det eller ge det namn – men att vara i det och del av det – detta tillstånd kallas brahmacharya – du är ett med dig själv och allt annat. Gentemot denna upplevelse tiger sinnet.

Är det sensationellt att hålla tystnad?

För några år sedan blev det plötsligt en stor nyhet i medierna att människor från många länder kommer till våra tremånadersretreater för att iaktta tystnad i 33 dagar. ”Hela världen håller tyst i Ljungby”, skrev Expressen på sin löpsedel. ”Nyheten” spred sig som en löpeld och tidningar och radiostationer världen över fokuserade på denna enda sak, tystnaden, och att människor betalade pengar för att få lov till att vara tysta under en månad. Att tystnaden var del av ett större sammanhang tillsammans med alla de andra aktiviteterna på retreaten, yoga – avspänning – karma yoga – tarmsköljning – musik – dans – meditation och uppmärksamhetsträning, var uppenbarligen mindre intressant.

”Nyhet” tänkte vi för oss själva, medan vi bjöd journalister välkomna och ställde upp på intervjuerna. Vi har ju trots allt hållit dessa retreater i många år, och före oss har andra använt tystnad i tusentals år, inom yoga och på andra platser, också i västern.

Resten är Tystnad

Från äkta känsla till den spontana förnimmelsen av skönhet, från lust och smärta till kärlek och mystisk extas och död – allt som är grundläggande, alla de saker som, för människosjälen, har den allra djupaste betydelse, kan bara upplevas, inte beskrivas. Resten är alltid, och överallt, tystnad. (från Music at Night av Aldous Huxley, från essän: The Rest is Silence)

Att vara tyst en period medan man lär sig yoga och meditation ökar ens förmåga till fördjupning och ger en mer direkt upplevelse av allting.

Tystnaden hjälper till att avlägsna djupare liggande spänningar i hjärnan.

När jag inte hela tiden ska fasthålla eller försvara åsikter som jag råkat uttrycka, när jag inte behöver förklara eller ta ställning till allt omkring mig, så slappnar mitt sinne av och öppnar sig.

Eftersom de mer intellektuella aktiviteterna i hjärnan som analys, värdering, läsning, tal och skrift speciellt äger rum i den vänstra hjärnhalvan, så medverkar tystnaden (tillsammans med andningsövningen Nadi Shodan och djupavspänningen Yoga Nidra) till att upprätta en bättre balans i hjärnan. Den del av hjärnan som sysslar med helhet, färg, form, musik och känslor får också lov att vara med.

Öppenheten gör att beslut eller idéer som uppstår under denna period, oförhindrade av ens egna vanor eller andras tvivel och modlöshet, kan komma att prägla livet senare.

Tillsammans med yoga och meditation förstärker tystnaden både upplevelsen av sig själv, av de andra människorna och av naturen omkring en.

Efterhand som sinnena skärptes blev upplevelserna i vardagen allt starkare. Då och då stannade jag upp och förundrades: ’Är detta möjligt?'” (Synne)

Tystnaden är del av retreaterna i Håå

Tystnad, mauna, är inte Kriya Yoga i sig själv, men ett ursprungligt krav för invigningen. Man lär sig Kriya Yoga under fullständig tystnad. Ingen läsning, inget skrivande, inget prat. På tremånadersretreaterna, som sagt, är man tyst i 33 dygn, och på enmånads Kriya Yoga-retreaten i 21 dygn, under inlärningen av bl a Kriya Yoga.

På 10- och 14-dagarsretreaterna iakttas tystnad i två och ett halvt dygn, medan man lär sig de finare stegen av Ajapa Japa. Lustigt nog upplever de som ”bara” ska hålla tyst i två och ett halvt dygn det ofta som mer sensationellt än dem som har beslutat sig för att hålla tyst i en månad. Det har säkert att göra med att eleven har inställt sig på att vara tyst en längre period, men också på den grundliga förberedelse vi har tid att ge under de första fem veckorna av tremånadersretreaten. Här lär du dig bl a de meditations- och yogametoder som vi undervisar i på 14-dagarsretreaterna, här har du tid att använda dem och gå på djupet. När vi sedan påbörjar den långa tystnaden bör kroppen vara i god trim och sinnet mer koncentrerat och i ro.

Samvaro

Vi blev mer känsliga gentemot varandra i gruppen, det fanns en större hängivenhet mellan oss, men våra sammanstötningar upplevdes också starkare.” (Synne)

Man upplever varandra tydligare under tystnaden än när man hela tiden pratar. Man är mer grundläggande närvarande för varandra.

Folk upptäcker som regel att det finns andra sätt att kommunicera på, dock inte så att man hela tiden spelar pantomim för varandra.

All den energi man normalt pratar bort, sparas och kanaliseras av yogan. Därmed vilar man mer i sig själv, och missförstånd uppstår inte så lätt. Detta är också viktigt i förhållande till läraren och undervisningen.

Och det finns de som upplever att deras intuition blivit klarare av kombinationen av tystnad och meditation.

Sinnet får vara i fred

Det är bokstavligen som om ett pansar har försvunnit så att jag har direkt kontakt med det liv som existerar omkring mig, med ljus och luft.” (Synne)

Håå Retreat Center ligger på landet i Sydsverige ca. 25 km söder om Ljungby. Det är ett område med mycket varierad natur, skogar, åkrar, en å och sjöar, med rika möjligheter för promenader, rid- och kanotturer.

Retreatcentrets omgivningar är därför ganska stilla. Det finns inte heller dagstidningar eller tidskrifter, inte radio eller TV, och ingen kommunikation med dem därhemma. Undervisningen och hela uppläggningen gör dock att man har nog att göra och uppleva, man har inte tråkigt.

När yttre stimuli och påverkan minskar, när rastlöshet och självupptagenhet inte längre tillåts att ta överhanden, hjälpt på traven av yogan och meditationerna och även av din egen vilja, så stärks den inre och den yttre uppmärksamheten.

Efter min första 33-dagars tystnadsperiod ångrade jag, även om jag inte pratade, att jag inte hade varit fullständigt tyst. Jag insåg att jag hade förspillt en dyrbar möjlighet. På senare kurser har jag lärt mig att uppskatta tystnaden ännu mer.” (Robyn Taylor, från Queensland i Australien)

Livet tillförs en rik dimension (kvalitet istället för kvantitet). Det är en av orsakerna till att Kriya Yoga inlärs under en lång period av fullständig tystnad. Ju längre tystnaden varar desto mer spänner hjärnan av, och det stärker förmågan att uppfatta även mycket fina ting.

Eleven kan nu på ett helt annat sätt uppfatta nyanserna i undervisningen och lära sig det han eller hon har användning för. När man inte pratar stör man inte varandra med en annan uppfattning eller en storslagen beskrivning. Det är ens egen upplevelse som gäller och det är det bästa. Alla är på så sätt jämställda. Därifrån går man djupare.

När Kriya Yoga lärs ut som en invigning med alla förutsättningar uppfyllda – som vi ska se i artikelns andra del – och inte som en stressig och förjagad mekanisk inlärning, så kan den innehålla saker som bara kan uppfattas, eller bli möjliga, under lång tystnad.

Denna känslighet eller uppmärksamhet uppstår inte, eller mists, om man pratar bort det hela och låter åsikter och bedömningar ställa sig i vägen för den direkta insikten. Därför innehåller själva inlärningsperioden ingen eller mycket lite teori och förklaringar – också läraren är på så sätt ganska tyst – med sina instruktioner och sin vägledning är hans avsikt att ge eleven en direkt upplevelse.

Retreat och pyramiden

På retreatcentret har vi en isolationstank byggd efter dr John C. Lillys idéer och instruktioner. Den är dessutom bekvämt stor, extra ljudisolerad och har formen av en pyramid. Här har skapats en miljö där sinnesintrycken är minimala. Du hör ingenting, ser ingenting, ligger helt stilla och flyter på rygg i kroppsvarmt saltvatten. Vattnet bär dig så att du knappast känner tyngdkraften, luften är väl ventilerad och temperaturen stabil.

När sinnet under en tid inte får nya impulser genom sinnena faller det till ro. Det uppstår inte ”nya” tankar. Sinnet får tid att tömma sig och stärks till att möta framtida påverkningar samlat och med överblick. Efter en timma i pyramiden kommer man ut i ett tillstånd av stark och ostörd ro.

Denna pyramid är för mig en symbol för det man har gett många namn: ett refugium, en retreat, pax, en sadhanakurs. Stillheten och bristen på distraktioner på och omkring kursgården är nödvändig, om man ska hitta ett lugn och tryggt kunna gå på djupet med de metoder vi använder.

Tystnadens och invigningens längd

En biologisk cykel

Vi är vana vid att maskiner utför våra kommandon ögonblickligen, bara vi trycker på en knapp, och ibland jämför vi våra hjärnor med datorer. De flesta av oss existerar i en värld av oväsen och automatik. Vi jagar hela tiden vidare mot nästa upplevelse, nästa uppgift, nästa film, nästa musikstycke på radion, nästa nyhet, nästa rus.

Det är därför lätt att glömma att livet utvecklar sig i överensstämmelse med organiska lagar, och att allt tar sin tid; årets cykler tar sin tid, liksom månens.

Inget i vår natur kan forceras, och om vi ändå gör det, ja så kan vi riskera allt möjligt, från stark chock till reaktion, disharmoni, frustration eller fullständig likgiltighet, för att vi inte finner eller uppnår något av det vi egentligen söker.
Man kan inte köpa Kriya Yoga. Det man betalar för (förutom uppehåll, mat och den plats man har reserverat på kursen) är att göra det möjligt för oss som undervisar att vara närvarande och ställa denna situation eller ashram till förfogande.

I en del sydliga och östliga länder kan man inte, som i Nord- och Mellaneuropa och i USA, bara gå in i t ex en butik eller en järnvägsstation och kräva det man vill ha bara man betalar för det. Man måste ge den människan som står bakom disken uppmärksamhet.

Jag har sett hur en europé var tvungen att ge upp att försöka köpa ett paket tändstickor i en liten butik i Israel. Han var inte i stånd till att låta bli att behandla köpmannen som en automat. Jag har sett hur en amerikan på järnvägsstationen i Delhi var nära att bryta samman när han, knallröd i ansiktet, bara ställde krav utan respekt för den som satt på andra sidan luckan. Och det hjälper inte att förställa sig, du måste själv vara närvarande.

Vi vet inte vad vi har gått miste om – det spelar ingen roll hur mycket vi har betalt, hur många kurser vi anmält oss till, eller hur många resor vi gett oss ut på – för vi upplevde det aldrig, vi hade inte tid. Det var ju något annat vi skulle göra efteråt, i morgon, efter kursen, till sommaren, till vintern, när vi får bättre förhållanden…

Vi glömde att leva, medan vi gjorde det.

Vi försöker välja bekväma lösningar – snabba lösningar – urvattnade lösningar, som inte innebär en verklig utmaning, utan bara ett smakprov, en flirt, ett intresse – och våra förutfattade åsikter står i vägen för att vi ska kunna lära oss något nytt.

Med andra ord, om vi inte följer våra biologiska cykler kan vi riskera att gå miste om målet.

Förutom att iaktta tystnad under längre perioder på en retreat kommer här några idéer till vardagen:

De har den idé att när folk möts så förbättrar en tystnad konversationen betydligt: det har jag funnit är riktigt; för i dessa små pauser i talet dyker nya idéer upp i deras tankar, som i allra högsta grad upplivar diskussionen.

(Om Yahooerna, från Gullivers resor av Jonathan Swift)

Håll då och då tystnad tillsammans med andra till exempel i skymningstimman, vilket är en gammal tradition bl a i Skandinavien.

På våren och hösten lekte vi barn ute efter kvällsmaten. Jag minns att jag kom bullrande in i vardagsrummet och mina föräldrar satt där i halvdunklet, utan att säga något. Det var inte omtyckt att man störde, det var det inte heller i kamraternas hem när deras föräldrar satt så.

Och så det uppenbara: Prata inte om likgiltiga saker som får dig och andra att glömma er närvaro i nuet.

Skvaller kan man också skära bort, och det eviga bedömandet: positivt-negativt, härligt-förfärligt. Du kan själv komplettera listan om du vill slösa bort tiden.

Då jag kom hem från Indien 1970 mötte jag en rad danska yogalärare med lång erfarenhet av att undervisa. De kallade en som pratade onödigt mycket för en prana-ätare.
(prana = vitalenergi)

Sju år är en slags biologisk cykel, har jag lärt mig. Under denna tid menar man att kroppen byter ut alla celler, med undantag av vissa nervceller. På samma sätt finns cykler på tolv år och på tjugo år. 21 dagar är också en cykel, det är den tid det tar för kroppen att läkas. Proteinerna förnyas till exempel under 21 dagar och det gör hudens yttre skikt också. Inte bara kroppen är med i denna process, också sinnet – medvetet och omedvetet – behöver tid till förändring.

Då jag lärde mig Kriya Yoga av Swami Satyananda tog det 33 dagar. Därtill kom förberedelsen före och smältningsperioden efter tystnaden, då man vande sig vid att använda de olika Kriya Yoga-programmen under trygga förhållanden. Han hade tid till att följa de villkor som han sa fanns i traditionen, bl a att varje kriya ska läras in i en bestämd ordningsföljd, att instruktionerna ska upprepas ett visst antal gånger och att man med de flesta kriya bara lär sig en ny varje dag, samtidigt som man ”värmer upp” med de redan inlärda, och avslutar med en bestämd meditation som används under inlärningen.

Det sägs också finnas andra cykler, så kallade biorytmer; 33 dagar för den intellektuella cykeln, 28 dagar för känslocykeln och 23 dagar för den fysiska cykeln.

Det är alltså viktigt att en invigning äger rum under en period då du kan genomleva dessa cykler, och därför är de kortaste Kriya Yoga-retreaterna hos oss en månad och de långa tre månader med 33 dagars tystnad.

Vi är inte maskiner, utan levande organiska väsen. Liksom en blommas liv, från frö till full blom, kan beskrivas som en cykel där alla faser tar sin tid att utveckla, så garanteras den bästa inlärningen under en hel månads cykel med ca. 33 dagars tystnad.

På enmånadsretreaterna kommer bara människor som redan i förväg är väl förberedda från en 10- eller 14-dagarsretreat, och som därför har mediterat förut – så att kropp och sinne kan absorbera det de lär sig, och energin kan genomgå den rening det innebär att lära sig de 24 kriya jag undervisar i.

Mycket kallas med full rätt kriya inom yoga, t ex de många Hatha Yoga shatkarma eller kriya, de fysiska reningsprocesserna. Också i Raja Yoga har Patanjali några discipliner som han kallar kriya yoga, men de är av en mer disciplinär mental natur, och har inte alls att göra med den tantriska Kriya Yoga. De meditationer som vi undervisar i på 10- och 14-dagarsretreaterna, Energins Källa och Ajapa Japa är inledande Kriya Yoga, och de kallas också Kriya Yoga av vissa lärare. Angående reningsprocesserna, så ingår de naturligtvis i våra kurser, bl a i förberedelsen till den stora tantriska Kriya Yoga.

Under en av de första tremånadersretreaterna jag höll blev jag en dag i slutet av tystnaden tvungen att resa ner till Köpenhamn tillsammans med vår kock. Då vi kom i land från färjan förvånades jag över folks ansiktsuttryck, de verkade hårda. Det fick mig att fråga min ledsagare om det var en kris på gång, eller något sådant. Vi fann ingen förklaring just då. Men när vi kom tillbaka till eleverna på retreatcentret insåg vi att vi hade vant oss vid de mjuka ansikten som folk på retreaten efterhand hade fått. Tystnaden och yogan gjorde att de inte mer, medvetet eller omedvetet, försökte hålla masken.

Det blev klarare för mig vad det var som dagligen hämmade mig. T ex mina bekymmer om hur jag såg ut. På samma sätt bedömde jag ju också andra. Jag började inse hur mycket lättare det skulle vara om jag tog detta lite mer naturligt.” (Synne)

För att sinnet ska kunna öppna sig och bli mottagligt för de djupare kriya – så att det som sker bakom instruktionerna ska kunna uppfattas (då Kriya Yoga inte bara undervisas i med ord) – för att sinnet ska kunna släppa sitt innehåll (av vanetankar, begränsade tillstånd, hållningar…) och för att denna förmåga ska bli varaktig, måste tystnaden vara så lång som möjligt. Det tar tid för sinnet att vänja sig vid att ta det lugnt och gå på djupet, och verkligen uppfatta alla nyanser i undervisningen och i livet – i denna situation, här och nu.

I en av Upanisaderna sägs det att atman, självet eller medvetandet är homogen tystnad. Hur upplever man det? Inte genom sinnesupplevelser eller psyko-emotionell kommunikation, utan genom att ställa in sig själv på tystnad. Det måste du göra för att uppleva transmissionsprocessen. Du behöver inte alls anstränga dig och du behöver inte ta på det allvarliga ’söndagsansiktet’. Var lika kvick och naturlig som du annars är. Hindren finns inte i självet eller i medvetandet, för medvetandet är ett. Hindren finns i människans sinne. När du en dag ger upp att klamra dig fast vid det personliga sinnet, så blir sinnet homogent och kallas då det kosmiska sinnet.” (Swami Satyananda)

Man kan jämföra tystnaden och invigningen i Kriya Yoga med en meditation – den blir aldrig djup om den är kort. Det handlar om att varva ned och falla så mycket till ro att sinnet får tid till att tänka, tid till att släppa fram minnen, till att våga bli kreativt och få överblick – och tid till att släppa tankarna.

Under de 33 dagarnas tystnad förstod jag att Swami Janakananda inte bara ville lära mig något, utan han ville också ge mig möjlighet att utforska dimensioner i mitt väsen jag ännu inte kände till.” (Morten Jon Jepsen)

Tillståndet

Antar Mauna, den inre stillheten – en tantrisk meditationsteknik

Från en meditation under en av mina lektioner:

”Det är viktigt att du inte förklarar för dig själv varför du har en upplevelse. Under tystnadsperioden på denna retreat är jag säker på att du har upplevt olika känslomässiga tillstånd. Det har säkert också funnits en anledning till att du haft dessa upplevelser. Men att veta anledningen hjälper dig inte här. Det är din förmåga till att nöja dig med att uppleva det som händer i ditt känslo- och tankeliv som räknas. Genom att inte ta ställning och reagera för eller emot kan du stanna kvar i upplevelsen tills den är uttömd.

Denna retreat är uppbyggd så att den speglar ditt sätt att uppleva och reagera, så att den hela tiden kan visa dig när du glömmer dig själv. När du hamnar i självupptagenhet istället för att vara närvarande i det du gör, tänker och känner – och hur du finner tillbaka till att uppleva utifrån dig själv.

När du mediterar, och det är vad vi gör just nu, så kan du naturligtvis undgå den osminkade upplevelsen, genom att hela tiden förklara för dig själv varför du har denna tanke eller känsla, och vad den handlar om. Naturligtvis finns det situationer i livet då du kan ha behov av ställningstagande och analys. Men här är du tyst! Du nöjer dig med att uppleva tanken. Då upphör den att vara något som påverkar dig helt automatiskt. Den släpper sitt grepp och du behöver inte längre ta den för givet, du behöver inte längre blint följa den. Du kan se den, kort och gott, som en tanke.

Det är inte nödvändigt att berätta för dig själv, eller mig, eller någon annan, varför du har denna känsla av hat, denna reaktion, eller varför du känner detta hopp eller denna intensiva glädje! Nöj dig med att uppleva det.

Det är mycket viktigt.

Under meditationen äger ingen analys rum. Ingen förståelse heller. Låt sakerna komma och gå. Känn dem, se dem, smaka på dem, lukta på dem, eller vad du nu gör. Det är allt.

Med upplevelsen av att ’jag upplever detta’, ’jag accepterar detta’, frigör du sinnets bindningar. Och när du har släppt det du inte längre behöver, så finns det ingen anledning att vända sig om och se tillbaka på det. När du har blivit av med din huvudvärk så står du inte och söker efter den, tills du hittar den och får den tillbaka.

Meditationen lär dig att tillåta och acceptera dessa känslor eller tankar, du ger dig hän förutsättningslöst, utan att streta emot och utan att förfölja dem efteråt – du får tid och lov att känna och uppleva dem. Du har ett val, du behöver inte följa dina tankar och känslor, och därför får de inte oönskade konsekvenser i ditt liv.

Så om du plötsligt känner hat, känn hat! Om du genomlever detta hat i din meditation kommer det inte att driva dig till handling senare. Nej, det är de saker och ting som vi inte tillåter oss själva att känna, eller som vi känner utan att veta om att vi gör det, eller som vi bortförklarar, det är dem som får oss att uppföra oss orimligt gentemot andra människor – och gentemot oss själva.

Därför ingen förståelse, ingen förklaring, inget rättfärdigande under meditationen. Nöj dig med det bästa: Upplev och släpp!”

För den elev som förstår att utnyttja tystnaden på retreaten kan den, tillsammans med meditationen Antar Mauna, bli en rik och fruktbar erfarenhet – också på längre sikt.

Under tystnaden kände jag att jag ville säga stopp till vissa tankar. Det var tankar som jag tycker att jag bara har haft av gammal vana – det finns inte riktigt några platser i mig längre där de kan få fatt. ’Stopp’ säger jag som i fjärde steget av Antar Mauna. Det är en skön upplevelse, t ex under en promenad, ’stopp!'” (Anna, från Sverige, elev på en tremånadersretreat)

Förutsättningen för att använda detta är att följa de tekniker som de olika stegen i meditationen Antar Mauna (Inre Stillhet) innehåller. De är helt grundläggande i detta arbete.
Läs mera om detta i Harmoni mellan upplevaren och det upplevda och senare i denna artikel, och komplettera med Om förmågan att uppleva 
och i Skymningstimman – tid att vara
och i texterna om Internationella Håå Retreat Center i Småland >>
och om Inre Stillhet-kurserna i Stockholm och i Köpenhamn >>

Tystnaden, tillsammans med meditationen Antar Mauna och förstärkt av Kriya Yogan, visar dig den ”plats”, dig själv, varifrån du upplever. I början kommer det som en glimt, men med en regelbunden meditation blir det mer och mer stabilt. Ett tillstånd, en plats dit man kan vända tillbaka, gång på gång, för att vara, för att vila och återupprätta den grundläggande harmonin i kropp och sinne.

Härifrån ser jag på livet.

Livet ändrar sig hela tiden, men här ändras intet. Här är stilla, här ÄR – stillheten mot vars bakgrund livet utvecklar sig.

– efter retreaten

Efter tystnaden visar sig effekten också när påverkningarna startar igen. Den inre styrkan varar längre om tystnaden har haft sin fulla längd och om retreaten har varit lång. Det säger sig självt att elever från en tremånadersretreat märker det tydligast, men också människor från en enmånadsretreat upplever en verkan man inte kan ta miste på.

När jag kom hem, [från tremånadersretreaten] fick jag plötsligt upp ögonen för hur mycket information man översvämmas av varje dag. Reklamen var också påträngande”, säger han. Omgivningen såg honom i ett nytt ljus.

”Min far och min flickvän sade att jag hade blivit mer lugn, glad och harmonisk. Jag har alltid haft en nervös läggning, men efter kursen har jag blivit svårare att rubba ur balans.”

”På retreaten bryter man tvärt av alla sina vanor och automatiska tankemönster…” säger Christian Frøkjær Thomsen. … Idag sju år senare har han funnit en balans mellan yogan och jobbet som läkare på en akutmottagning för alkoholister.

(Citat från artikel av Thomas Bjerg Mortensen, i den danska dagstidningen Berlingske Tidene, 12 maj 1995.)

Andra platser

Ett redskap i det mystiska sökandet och insikten har alltid varit ensamhet (och därmed tystnad); förutom i Indien, t ex i öknen i Mellanöstern, i bergen i Tibet och i katolska kloster, som det som i våra dagar finns på Bornholm, där de vitklädda munkarna alltid är tysta.

En stor grupp kväkare blev, efter tre dagars tystnad på östkusten i USA, ”eniga” om vart de skulle bege sig som nybyggare. Kväkarna har tysta gudstjänster.

Min gode vän målaren Sohan Qadri växte upp i Punjab i Indien. När han var ung skulle han en dag gå från sin by till en annan som låg drygt en dagsfärd bort. Han hade fått rutten förklarad, men visste att han säkert skulle fråga efter vägen när han kom fram till en by som låg cirka halvvägs.

När han kom till denna by hade det emellertid blivit middag och alla låg och sov, så han beslutade sig för att själv försöka hitta den rätta vägen på andra sidan byn.

På väg ut ur byn ser han avlägset en gammal man komma gående. ”Jag kan säkert fråga honom”, tänker han, men efterhand som han närmar sig mannen mister han lusten till det, och går förbi honom utan att fråga.

Lite senare kommer han till en vägkorsning, och då det inte finns några skyltar måste han ge upp och gå tillbaka till byn för att fråga efter vägen. Det första hus han kommer till i byn är en cykelaffär. Middagspausen är slut nu, så han går in och frågar en ung man som står i verkstaden efter vägen.

Medan de pratar ser han att den gamle mannen sitter inne på gården. ”Nu slår det mig plötsligt att jag gick förbi den gamle mannen som sitter där inne”, säger Sohan till cykel-reparatören. ”Men jag kunde inte fråga honom om vägen, det var väl egentligen konstigt”. ”Nej” säger cykelreparatören, ”det är det inte, det är min far, han är en muni, han iakttar tystnad (mauna).”


Illustrationer till denna artikel: Båda fotografier av Swami Janakananda, samt bilderna av snäckor är gjorda av konstnären Ingela Hageman, Stockholm, Sverige © 1997, 1998. Huvud av örn, PhotoDisc inc. Flygande örnar, Corel PhotoCD.

Retreat på Håå Retreat Center

Tremånaders Sadhana-retreat

1-månads Kriya Yoga-retreat

Fortsättningen till denna artikel: Växthuset, processen och ritualen – om att inviga och bli invigd i avancerad Kriya Yoga