yantras

Erfarenhet och kunskap

– om att utbilda lärare vid Skandinavisk Yoga och Meditationsskola

samlat och redigerat av Swami Ma Sita Savitri – år 1996 (redigerat 2016)


Del tre – Utbildning med kvalitet?

”En man utan manligt mod,
en kvinna utan kvinnlig fägring,
ett barn utan barnets uppriktighet,
ett spädbarn utan spädbarnets oskyldighet,
en älskare utan offervilja,
en tillbedjande utan gudsideal,
en givare utan stor anspråkslöshet är som en kung utan kungarike. …

Vilken tillfredsställelse finns i en nyttolös handling?
Vilket intresse finns i ett meningslöst tal?
Vilken glädje finns i en ytlig tanke?
Vilken lycka finns i en kärlekslös känsla?”

(Hazrat Inayat Khan)

Vad är en yoga- (och meditations-) lärare? Vad är en yogalärares mål? Vad är en bra yogalärare? Vad ska en yogalärares utbildning och träning bestå av?

Kan en yogalärare vara rädd för att stå på huvudet? Kan han eller hon vara rädd för pranayama (yogans andningsövningar) eller meditation? Nej, naturligtvis inte om vederbörande själv använder dessa metoder – och dessutom får sina upplevelser bekräftade av vetenskapens undersökningar.

Tyvärr kan vi inte göra något åt ytlighet, rädsla och okunnighet, men det skadar anseendet, namnet och yogans kvalitet att vissa utbildningar är korta och ibland även uppblandade med allt möjligt annat, som tillintetgör innerlighet och koncentration. Att blanda in annat i yogalärarutbildningen tar tid och plats och förvirrar uppfattningen av yogatraditionens inneboende möjligheter, som när allt kommer omkring är baserade på tusentals års undersökning och erfarenhet.

Utan en fast grund har otillräckligt utbildade lärare en tendens att urvattna yogan så att den blir oigenkännlig och utan den önskade effekten, och de slutar ofta undervisa efter några få år.

 

 

Några tråkiga exempel

”Det man inte känner till, eller det man endast känner genom teori, det fruktar man.” (Swami Janakananda)

Tyskland: Några av våra elever har berättat för oss att deras första yogalärare inte ville lära dem huvudstående, och berättade negativa, men ogrundade historier om pranayama (yogans andningsövningar).

Danmark: Det finns några få yogalärare som pratar om ”säker yoga”; de skryter med att de inte undervisar i ”farliga” (deras ordval) yogametoder. Några har t ex nämnt nässköljning, som idag rekommenderas av många privatpraktiserande läkare och används mot allergi på flera större svenska sjukhus. På det Medicinska Universitetet i Hannover, vid en omfattande studie på soldater från den tyska armén, kom man fram till att Neti var ”en utomordentlig förebyggande åtgärd mot förkylningar.” (Prof. Thomas Schmidt)

USA: Vi har mottagit många brev från människor som är desperata för att de inte kan hitta en yogalärare med kvalitet i det område där de bor. De frågar oss om vi känner till någon yogalärare där som undervisar på liknande sätt som Paramhansa Satyananda och Swami Janakananda. Allt de finner är någon slags yogagymnastik, aerobics, fitness eller yoga som man inte kan göra utan att ha olika slags kuddar, möbler och redskap.
Se även ledaren: Instruktör eller vägledare?

I en av de största svenska städerna har några av våra elever klagat över den inkompetenta undervisning de varit utsatta för, av lärare som tydligen bara hade en ytlig utbildning och ingen verklig personlig praxis eller träning. På grund av sådana lärares undervisning hade eleverna blivit besvikna på yoga och mist intresset. Några av dem gav dock yogan ännu en chans, kom på en av våra kurser och märkte skillnaden.

Som Swami Janakananda uttrycker det:

”Vilken slags undervisning skulle du vilja få om du blev återfödd, låt oss säga, om 200 år? Skulle du inte vilja finna en lärare som har gått vägen själv? Skulle du inte vilja känna igen essensen i yoga genom hans eller hennes undervisning?”

Franz Jervidalo, en av våra erfarna yogalärare:

”En yogalärarutbildning på 1-4 månader verkar orealistisk. Vilken bakgrund har de som följer denna form av utbildning? Om de aldrig har gjort yoga tidigare eller bara gjort lite grann är det fullständigt otillräckligt. Även om de kanske har en del erfarenhet av yoga är det frågan om de är redo att undervisa andra efter så kort tid. Har den ’lärare’ som går en sådan ’diplomutbildning’ möjlighet att vända tillbaka till en tradition av äldre lärare och i sitt arbete få råd av erfarna människor? Hur testas de under motgång och ofördelaktiga undervisningsförhållanden? Bildar de, som kompensation för verklig vägledning, ’kaffe- eller teklubbar’ där begränsande rädsla och övertro trivs?”

Swami Vishnudevananda skriver i ett öppet brev till yogalärare:

”Detta är yogatraditionen, en stor andlig tradition i fara för att bli förorenad av kommersiella intressen, av de individer som önskar marknadsföra yoga genom att forma professionella yogaföreningar… ’Treårskursen’ [utvecklad av en nationell förening i ett europeiskt land] omfattar två dagar à fem timmar varannan vecka, vilket motsvarar en sammanlagd kontakt mellan lärare och elev på 360 timmar under tre år – om eleven och läraren kommer till alla lektioner, vill säga. … Titeln ’Treårskursen’ lurar allmänheten att dra en felaktig slutsats. I verkligheten hålls lektionerna endast vartannat veckoslut. Denna utspridda undervisning kräver inte en yogis reglerade och disciplinerade liv, den ger inte heller, som det antyds, den professionella undervisning man får under tre år på universitetet, då man måste arbeta hårt varje dag för att uppnå professionell kvalifikation. … Inställningen hos sådana yogaföreningar kan bara förstås som inriktning mot kommersiellt egenintresse. Den är inte grundad på visdomen från raden av guruer och disciplar, den uråldriga yogatradition där discipelns andliga rikedom ärvs från läraren.”

Även den största sten kan rubbas när man lyfter tillsammans. Nedan ses yogalärarna under ett avslappnat ögonblick på landet i Håå

Det är vårt ansvar som yogalärare att hålla en hög kvalité på yogalärarutbildningen.

Det är inte frågan om att producera så många yogalärare som möjligt. Det kan till och med kväva traditionen. Vi kan bara hoppas att de som undervisar utifrån ett för magert grundlag inte, en vacker dag, av rädsla för det okända eller av avundsjuka gentemot dem som gick längre, förbjuder de verkliga yogierna att föra vidare en tradition som inte är urvattnad.

Det är fråga om kvalitet och äkthet, om vad varje enskild yogalärare kan ge sina elever. Det krävs inte bara fakta, teori och filosofi, utan även tid, engagemang och tålamod.

”Det gäller inte att bevisa sin duktighet
utan om att vara i kontakt med sig själv
och utifrån sig själv
vara tillsammans med andra.”
(Swami Janakananda)

En bra yogalärare är inte bra för att han eller hon är ambitiös eller duktig. Hon eller han känner till yogametoderna genom egen erfarenhet, och har upplevt en personlig träning och växt. Det är visserligen sant, men det är insikten om yogans hållning som ger det hela djup.

Hon eller han har självtillit, men söker lärarens eller guruns vägledning för att överkomma livets illusioner – och följer en obruten tradition. Hon eller han är på väg mot visdomen.

Denna person har låtit många masker och mycket rollspel falla. Han eller hon står ”naken” inför sina elever; har förvärvat de psykiska och andliga dimensionerna som är nödvändiga för att undervisa i yoga och meditation. Dessutom har denna lärare blivit ett bra medium med tillräcklig känslighet för att uppleva andras behov och inspirera dem till självinsikt, hellre än att predika och indoktrinera människor i någon mytologi över huvud taget.

En sådan lärare kan reta eller lura sina elever ut ur självupptagenhet, depression eller förutfattade åsikter – hon eller han kan hjälpa dem på vägen genom att sticka hål på deras ballonger av stolthet, på deras bubblor av idealism och begeistring.

Ingen är perfekt – eller kanske är vi alla det, i vår mångfald – och vi ser inte perfektionism som ett mål i sig, men ju längre du själv har gått desto längre kan du föra dina elever.

När vi diskuterar yogalärarutbildning står vi inför ett dilemma. Å ena sidan önskar vi dela yogans underbara redskap med så många som möjligt, men å andra sidan, hur snabb, ytlig eller ”säker” kan en yogalärarutbildning vara, innan den blir oansvarig gentemot en tusenårig tradition och otaliga generationers erfarenhet? Borde den i så fall kallas något annat?

På lärarna vid Skandinavisk Yoga och Meditationsskolas vägnar

OM Tat Sat   Swami Ma Sita Savitri