yantras

Han-shan

– dikter från Kalla Berget

av Stig Andersen


Jag kom till världen för trettio år sedan,
tusentals kilometer har jag strövat omkring.
Längs floder där frodigt grönt gräs breder ut sig,
på andra sidan gränsen där den röda sanden yr.
Jag blandade magiska drycker i en fåfäng jakt på evigt liv,
jag läste böcker och sjöng om historien.
Idag har jag återvänt hem till Kalla Berget.
Jag vilar mitt huvud vid bäcken och renar min hörsel.

Första gången jag läste Han-shans dikter var i början av 1970-talet. Under denna period bodde jag några år i Himalaya. Jag gjorde flera månadslånga vandringar högt uppe i bergen. Dikterna framkallade bilder jag kände igen med en gång. De stämde inte bara med den yttre världen i bergen, utan också med den inre. På ett sätt bildade dikterna en bro mellan det yttre och det inre, fick dem att smälta ihop och bli ett.

Sedan dess har dikterna följt mig och är än idag den klaraste och mest inspirerande poesi jag känner till.

Om Han-shan vet man inte mycket mer än det man kan läsa i hans dikter. Ingen vet var han kommer ifrån, utöver att han var en fattig, excentrisk lärd man som dragit sig tillbaka i bergen. Den enda beskrivningen av Han-shan stammar från slutet av åttahundratalet. Den kommer från en ämbetsman under T’angdynastin, vid namn Lü-ch’iu Yin. Han beskriver sitt möte med Han-shan och hans vän Shih-te.

Shih-te, som också var poet, arbetade i köket på ett buddistiskt kloster och gav ofta Han-shan mat när han kom ned från sin grotta på Kalla Berget. Munkarna i klostret ansåg att vännerna var mer eller mindre tokiga. Enligt historien kunde Han-shan ströva runt i klostrets korridorer i timmar, samtidigt som han skrattade eller pratade med sig själv. Om munkarna ville ge honom något att göra eller försökte jaga bort honom, stod han stilla, skrattade högt, klappade i händerna och försvann.

Ämbetsmannen hade hört att de två vännerna var inkarnationer av boddhisattvor och kom därför med gåvor till de två fattiglapparna. Han bugade även för dem, vilket munkarna blev mycket förvånade över. När Han-shan såg Lü-ch’iu och hans män komma med gåvorna, som bestod av medicin och kläder, skrek han: ”Tjuvar! tjuvar!” Han sprang in i en klippöppning i berget, som stängde sig bakom honom, och de såg honom aldrig mera.

Lü-ch’iu gav då sina män order att samla in Han-shans dikter, som var skrivna på väggarna i grottan där han bodde. De hittade också dikter som var nedtecknade på barkstycken och på träd runt grottan. På det sättet blev dikterna bevarade. Idag är de en del av den kinesiska litteraturskatten. Även i Japan är dikterna mycket uppskattade. Där kallas den stora diktaren Kanzan.

Dikterna rör sig över ett brett spektrum: från dikter som vittnar om djup andlig insikt till dikter av en mera världslig karaktär, från satir över samhället och den mänskliga naturens fåfänga, till sorg över livets korthet och det lidande livet för med sig.

Människan som lever i dammet
är som en skalbagge fångad i en skål.
Dagarna i ända krafsar hon runt och runt,
men lyckas aldrig fly skålens fängelse
De odödliga är utom räckhåll –
begäret tar aldrig slut.
Allt medan månader och år strömmar förbi som en flod,
plötsligt på ett ögonblick har man blivit gammal.

De verkliga mästerverken hittar man i dikterna från och om Kalla Berget.

Enligt dikterna drog Han-shan sig tillbaka till en grotta högt uppe i bergen efter att ha levt ett världsligt liv sina första trettio år.

Det första intrycket dikterna ger är att de beskriver naturen i bergen. Egentligen är de lika mycket liknelser över meditativa tillstånd och andligt uppvaknande.

Namnet Han-shan översätts ibland med ”mästaren från Kalla Berget” eller helt enkelt ”Kalla Berget”. Kalla Berget är således Han-shan själv. När jag läser dikterna upplever jag dock inte bara Kalla Berget som varande Han-shan, utan även som en metafor för självet. Det är dikternas styrka. Att de ger en direkt upplevelse när man läser dem. Han-shan beskriver ofta hur han kommer fram till, eller återvänder hem till Kalla Berget – till sig själv. Dikterna är att likna vid den meditativa processen, där man också söker sig in mot självet.

Jag klättrar uppför stigen till Kalla Berget
stigen som aldrig tar slut.
Dalgångarna är långa och översållade med stenar,
vattendragen är breda och frodigt gräs växer längs kanterna.
Mossan är hal, trots att inget regn har fallit
tallarna susar, men det är inte vinden.
Vem vill bryta världens snaror
och sitta med mig bland vita moln?

Ibland beskrivs Han-shan som zen-poeten. Det finns dock så många referenser till den klassiska taoistiska texten Tao te Ching i hans dikter, att det vore mer rättvist att kalla honom taoistisk poet.

Släktskapet med tantra är också tydligt i många av dikterna.

Hela mitt liv har jag varit lat,
alltid tyckt illa om det högtidliga,
känt mig mera samstämd med det enkla.
Andra kan studera hur man tjänar pengar.
Jag har bara en enda skrift.
Jag bryr mig inte om att ha den i ett fint fodral,
det är inte heller mödan värt att bära runt på den.
Såsom läkaren skriver ut en passande medicin för varje sjukdom
använder jag de medel som finns till hands för att rädda världen.
Bara när sinnet är fritt från oro
kan insiktens ljus lysa upp varje hörn.

Jag använder de medel som finns till hands för att rädda världen. På samma sätt arbetar man i tantra. Man använder sig av det som finns här och nu. I yogaställningarna jobbar man med kroppen. Kroppen som den är. Mjuk eller stel, ung eller gammal.

I meditation använder man sig av det som händer i sinnet just under meditationen. Man försöker inte undvika det. På det sättet transformeras energin. Man har som Han-shan räddat sin värld, och man har gjort det med de medel som fanns till hands under just denna meditation. Under nästa meditation upprepar man processen, återigen med de medel som finns till förfogande då. Man återvänder till Kalla Berget.

När fåglarna och deras sång överväldigar mig med känslor,
lägger jag mig ned i min koja.
Vilda körsbär lyser med karmosinröd eld
pilträdet slingrar sina smala grenar.
Morgonsolen spränger sig fri från bergstopparnas blå käkar;
Lysande moln badas i gröna sjöar.
Vem kunde tro att jag skulle lämna den dammiga världen
och gå med stormsteg uppför Kalla Bergets sydsida.